söndag 13 maj 2012

Familjemedlem...

Jag håller ju på familjens anonymitet vad gäller namn och utseende. Men jag har bestämt mig för att hänga ut en av oss. Flera bloggare har hund/ar och katter, och några har även mist sina vänner under vintern och våren bla Wintergårdens yr och bestyr och Vid Vätterns Strand.
 Så därför vill jag presentera Rizzo och Zera.

Våra hundar har alltid varit omplaceringshundar. Ni vet ju sedan förut att vi verkligen gillar djur och för oss är det mer naturligt med hundar som haft det lite jobbigt än med en liten valp direkt från uppfödare. Tycker vi gör större nytta på detta sätt. Valpar blir för det mesta köpta ändå. Vi gillar alla raser men
vi har en förkärlek för schäfrar/schäferkorsningar. Tycker att vi passar  bra med den typen av hund. Nobbar alltid förfrågningar avs Rottweilers, Amstaff o Pitbulls. Tyvärr, eftersom Blocket etc översvämmas av halvvuxna "övergivna" hundar av sådana raser. 

Vår förra hund Rizzo, kom till oss som 4-åring efter ett antal olika hem. Den bäste och trognaste kompisen i världen trots lite dåligt med tänder och hudproblem. Men det mesta går att fixa! Så även han. Hans förste ägare hade honom i två år och lärde honom gott manér och en del trix. Tyvärr så blev han sjuk och gick bort. Efter att Rizzo kom till oss så överaskade han oss ibland med att minnas något från denna tid och ställa till med show! Tex att rulla runt eller spela död. Han var mycket trofast och lojal mot människor trots att han flyttat runt en del.  Han var mer än gärna med på mina ridturer i skog o mark. Gick alltid "fot" när vi mötte folk och enstaka bilar på grusvägarna häromkring, men gjorde egna utflykter inom synhåll när han tyckte det gick för sakta på skogsstigarna. En exemplarisk hund!

När min mor hörde att vi skaffat en hund, så var det första hon sa att; om det var en schäfer så skulle hon hon aldrig mer besöka oss! Detta fick hon äta upp många gånger då även hon kom att älska honom. Men hon försvarade det med att han inte var en riktig schäfer. Rizzo blev 11 år och är fortfarande mycket saknad av alla. Min yngste tillbringade sina småbarnsår med honom och Rizzo var en utmärkt barnvakt. Fortfarande efter 8 år så pratar han om honom, och saknar honom.


Vår nuvarande tjej var bara 5 månader när hon kom till oss. Den yngsta hunden någonsin hos oss! Hon hade suttit i en källare en stor del tiden efter flytten från uppfödaren. En schäfervalp och tre småbarn är kanske inte den bästa kombinationen, om det inte kan ingå lite bus, kissande på golvet och knyckande av leksaker!  När vi fick hem henne (efter veterinärbesiktning!) bet och tuggade hon frenetiskt på allas händer, och hon bet o slet ständigt i kopplet, sedan var hon också mer eller mindre "överallt", och var mycket mager. Hon saknade 1/4-dels vikt så det första vi gjorde var att maska av henne och det gav resultat. Jag har sett hundar med mask i magen tidigare men hon var den värsta. Valpar o unghundar har sämre försvar mot inälvsparasiter än vuxna hundar, så ett bra avmaskningsschema är ett måste. 

Som ni ser på bilden är hon idag en synnerligen välväxt, svart och långhårig schäfertik i sina bästa år (7 år). Hon har visat sig ha stor talang för spår o sök. Där ger hon alltid 100%. Tack o lov, för hon är en snabbtänkt tjej med mycket energi som inte endast motion för kroppen rår på. Intensiv som få när hon kommer igång, precis som många andra schäfrar. Men cool, kärleksfull och lojal vilket även det ingår i rasens fördelar.  Och min mors förra argument med att skylla på rasen funkar inte. Även Zera är mycket omtyckt och bortskämd av sin "mormor".

Detta blev ett långt inlägg med mycket text i snabb takt efter det förra inlägget.
Och det innehöll vare sig loppisfynd eller inredning.
Fick bli en hyllning till goda vänner istället.

Hoppas att ni också har fint väder och njuter av helgens sista dag!
PS Var med i min utlottning! DS




4 kommentarer:

Unknown sa...

Den största eloge vill jag först ge!!!
TACK för att ni öppnar ert hem till dessa underbara varelser som kanske inte fått den bästa starten i sina liv, men får den bästa hos er!! Nu har ju inte alla utgångar samma öde men jag blir då jädra förbannad rent ut sagt över människor som skaffar hund för att det har mer att göra med status eller " titta vad vi har". Att bestämma sig för att skaffa ett djur är samma sak som att skaffa barn. Man måste offra en hel del.Skulle kunna fortsätta skriva en lååång lista...

Vi miste i mars vår följeslagare macke. 14 år blev han, så du må tro han kämpade tappert.
Milo som är 5 år miste sin "pappa", och det är inte förns nu han börjat bli normal igen.
Vi har fått backa bandet och börjat om igen för det är ju klart det satt sina spår i honom att bli lämnad av någon som han alltid varit tillsammans med i 5 år. Det tar på krafterna, men värt varenda sekund!

Nog om det!
TACK för ett inlägg som berör mitt hjärta<3

Många kranar Hilla

CreandoPhoto sa...

Så fin! Hundar är det bästa man kan ha i familjen, bortsett från människorna då förstås. Vi älskar vår lilla nakna Myggan något oerhört. Trodde inte att hon skulle kunna ta en sån plats, men det har hon. Känns helt otänkbart att hon inte alltid kommer att vara där... Vi får hoppas att hon får stanna hos oss läääänge...


Har funderat lite på omplaceringshund, en till alltså. Men är lite osäker... Är lite rädd att det är en hund som vi inte riktigt klarar av...

Kramar till dig!

Winter to be... sa...

Vilken härlig berättelse och vilket bra jobb ni gör! Det var helt okej att du länkade naturligtvis. Det är ju kul om man får lite nya besökare till min hittills rätt lilla skara. Tror dock inte länken funkar. Provade själv att klicka på den men hamnade i tomrum...=)
//Hanna

Här är gudagott att vara ! sa...

Oj vad du har varit produktiv med inlägg ;)Själv har jag bloggtorka just nu...men det kommer ju och går.
Att din familj och du har ett stort och varmt hjärta när det gäller djur har jag förstått.
Och att läsa din berättelse om era hundar gjorde mej så himla glad och rörd ♥ Att man fäster sej oerhört vid sina hundar är så sant..Dom är ju familjemedlemmar !
Varma kramar♥
Anneli